Den här boken har matte lovat att trycka, få se om hon håller det hon lovat, hm....Jag/matte kommer att lägga ut valda delar av boken här, så häng med och läs tills boken kommer ut!
Kapitel 6
Fortfarande nästan vuxen
Jag måste nästan hålla med matte om att det var kanske inte bättre förr, men betydligt lugnare – innan de prickiga kom. Stämningen var litet uppskruvad och alla var stressade. Tålamod, hörde jag Aksel säga, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Du skall veta att man alltid kan lära sig något av andra. Vad skulle jag lära mig av de prickiga??? Jo, kanske att inte ryckas med när Rally-Kalle drog igång, funderade jag högt. Det, sa Aksel, var det klokaste du sagt! Det var ett beröm som värmde för han brukade inte berömma mig särskilt mycket. Snart kanske jag till och med får lov att sluta kalla dig för blindstyre, tillade han. DET kallar jag för komplimang!
Det började kännas att jag höll på att bli vuxen. Jag hade, utan att tänka på det, slutat att gräva och plantera om växterna i trädgården, men en och annan sak hamnade fortfarande i munnen på mig. Det är inte lätt att sluta med allting på en gång. Rally-Kalle började bli jobbig tyckte jag och Klara försökte sätta sig på mig, men det hade hon inte mycket för! Jag vägde ju i alla fall 50 kg så hon hade inte särskilt mycket att sätta emot när jag bara helt sonika la mig på henne för att hon skulle sluta tjata om något som kallades rangordning. De unga skall lyssna på och respektera de äldre, hördes hon muttra under mig.
Matte kom alltid och avbröt de här ständiga bråken genom att dra mig i min stoltaste ägodel och spruta vatten på Klara. Klart att hon drog mig i svansen för Klara hade mist sin när hon var ung och fastnade under kylskåpet. Har jag sagt att hon var mattokig? Minst två gånger fick hon åka till veterinären för att magpumpas då hon kommit åt tunnan med torrfoder. Aksel gick alltid undan vid de här bråken och jag såg att han blev ledsen, han ville ju bara ha lugn och ro på ålderns höst, sa han.
Till slut orkade min matte inte med Rally-Kalles framfart längre så hans riktiga matte fick hämta hem honom men Klara blev kvar för hon och Aksel var ett så rart, gammalt strävsamt par. De låg tillsammans ute på trappan och filosoferade över livet, ibland tog de sig en liten tupplur. De hade ett gemensamt intresse: MAT i alla former. Lugnet lägrade sig över huset och trädgården, underligt att en kille kunde åstadkomma så mycket stress och oro. Matte förklarade att han var inget flockdjur och blev stressad när vi var så många hundar och katter, han var en riktig enmanshund. Han behövde fasta regler och de regler som Aksel redan från början satt upp när jag kom, brydde han sig inte om.