Den här boken har matte lovat att trycka, få se om hon håller det hon lovat, hm....Jag/matte kommer att lägga ut valda delar av boken här, så häng med och läs tills boken kommer ut!
Kapitel 5
Nästan vuxen
Jag har ju helt glömt att berätta om att det kom till två prickiga hundar under min första tid. Den ena var Klara som var lika gammal som Aksel och så var det Kalle. Han presenterade sig som Rally-Kalle, en kille med fart och fläkt. Ja, när han for fram stod blixten stilla som han brukade säga. Matte började raskt åldras när hon såg Rally-Kalles framfart både utomhus och inomhus. Det fanns inte ett trädgårdsland, inte en gräsplätt som inte bar spår efter honom – inomhus skall vi bara inte snacka om. Han åtföljdes alltid av ett pang, krasch, bom där han gick! Ja, det var en spännande ung man! Vi hade mycket roligt ihop, en av favoritlekarna var att hitta en tillräckligt lång pinne så vi båda kunde hålla i var sin ända och galoppera i full fart runt, runt. Det gamla paret Aksel och Klara gömde sina huvuden och försökte sova bort hemskheterna som ungdomarna höll på med. Typiskt gamlingar, de hade glömt hur det var att vara ung och ha så mycket spring i benen.
En dag hände något mycket, mycket och roligt. Matte hade bjudit hem en djurkommunikatör! Jag tyckte det lät både spännande och kanske litet flummigt. Jag tvivlade på att en människa kunde förstå vad jag hade att berätta. Första kvällen hon var hos oss bestämde hon att de äldsta går först. Typiskt, jag och Rally-Kalle hade ju så bråttom att få prata med henne. Hon började med Klara för hon var äldsta damen som hon sa. Klara berättade och berättade. Hon berättade om hela sitt och sin mattes liv (mammamatte som hon kallade sin matte, min matte kallade hon bara för matte, detta för att skilja på mattarna). Det var faktiskt riktigt rörande att lyssna, nästan så att det föll en tår, om hundar kunnat gråta med tårar.
Aksel hade en hel del att berätta och mycket handlade om mig och att han kallade mig för blindstyre. Sedan följde (som väntat) en uppräkning av vad han tyckte om att äta, bl.a. tuggmat som han berättade mycket om. Tuggmat visade sig vara tuggben! Han sa också att han började känna sig gammal i kroppen, svårt att gå och springa, stel när han sovit osv. Men att matte skulle sluta oroa sig för honom. Jag tyckte inte om att höra att han började känna sig gammal!!!
Några dagar senare var det min och Rally-Kalles tur att få träffa tjejen som pratade med djur. Damerna först sa hon och det blev äntligen min tur. Rally-Kalle blev sur och gick ut i köket och börja undersöka kattlådan.
Det var riktigt mysigt att kunna ”prata” med en människa och jag hade mycket att berätta och fråga om. Jag kunde inte låta bli att berätta om avslutningen på kursen och hur mycket jag saknade min välling. Sedan sa hon att jag skulle inte lyssna på Tarzan (en av katterna) när han skrämde mig med att nästa gång matte skulle klippa min klor så skulle hon klippa av tassarna. Allt bara för jag brukade jaga upp honom i bokhyllan och ibland tugga litet lätt på honom när jag kom åt. Jag litade inte riktigt på henne när hon sa att matte absolut inte skulle klippa något annat än klorna på mig så det fick veterinären fortsätta att göra. Jag berättade också om att matte hade köpt en vagn med skaklar som var meningen att jag skulle dra. Hade inte riktigt klart för mig hur det skulle fungera på vintern. Det måste ju bli väldigt tungt att dra genom snön … och skulle Aksel sitta i den? Tjejen lugnade mig med att den skulle jag inte dra på vintern. Puh, vad bra för jag ville ju bli en snygg utställningshund och senare mamma. Det var mina mål här i livet! Hon fixade också så att mitt ena framben och nacken blev mycket bättre! Hon var schyst!
Så var det då äntligen Kalles tur och som vanligt rusade han fram och presenterade sig som Rally-Kalle. Han var sur för att han fått vänta så länge på sin tur och det försummade han inte att tala om. Han tog flera varv ut till köket för att riktigt markera hur sur han var. Han ville jobba mycket mer för det var han van vid sa han – inte bara springa runt i trädgården. Det roligaste var att springa i skogen och leta pinnar med mig (man tackar och niger för den komplimangen).
Efter de här besöken märkte jag att matte funderat mycket på vad vi berättat. Mest orolig var hon för Aksel och Klara som verkligen börjat bli gamla. Kanske allra mest för Aksel för han hade ju bott ihop med matte sedan han var 8 veckor.